Fett

mars 2nd, 2010 Comments »

Hörde på radion idag att det inte finns några bra vetenskapliga undersökningar som visar att mättat fett skulle vara farligare än fleromättat fett. Så alla gånger man har hört att det är bättre med olivolja än med smör har alltså varit desinformation. Eller? Det verkar inte finnas någon konsensus på området, riktigt. Vilket är som sig bör; inom vetenskap ska saker och ting liksom vara i flux. När det blir stiltje och folk slår sig till ro, det är då man ska dra öronen åt sig. Läkaren jag hörde på radio idag, sa att de undersökningar som finns angående fleromättade fetter (som finns i t.ex. olivolja) var gamla och inte utförda enligt några bra vetenskapliga normer. Bland annat hade man bortsett från resultat som inte talade för tesen att fleromättade fetter var nyttigare… Och i många fall hade man inte riktigt haft koll på vad folk hade ätit, utan litat på att de fyllt i sina enkäter sanningsenligt. Lite väl lösa boliner, för som House säger: ”Everybody lies.”

Men vad man hade hittat belägg för var att en ensidig kost inte var bra. Extremt mycket fett eller extremt lite fett var inte bra, extremt mycket kolhydrater eller extremt lite kolhydrater var inte bra. Vilket leder mig till vår kära Annika Dahlqvist, galjonsfigur för den sk LCHF-dieten – dvs Low Carbohydrate High Fat. Hon har ju gjort en del grodor angående dieter och vilka effekter dessa har på vår hälsa. Bland annat skyddar hennes diet mot den nya influensan (svinis, ni vet) och bröstcancer. Med tanke på hur få undersökningar av rang det verkar finnas kring effekterna på mättat och fleromättat fett, är det rätt fantastiskt att hon lyckats få fram undersökningar kring sin egen diet så snabbt… Resterande medicinska experter och dietister har visst jobbat några decennier på det här med olivolja, utan att komma nånstans, men Annika lyckas trolla fram resultat! För trolla verkar hon göra – det här med svininfluensan baserade hon på att: ”själv blir jag aldrig sjuk, och jag följer den här dieten.” Bra empiri.

Förutom att hon gör en del intressanta uttalanden, så bör hon kanske fundera på vem och vilka hon omger sig med. I slutet av mars kommer det att hållas ett seminarium här i Malmö. Det arrangeras av 2000-talets vetenskap, som enligt egen utsago ”Sveriges mest spännande populär-vetenskapliga tidskrift. Laddad med kontroversiell och nedtystad kunskap, aktualiteter och angelägen debatt om medicin och hälsa.” Nyckelorden här är ”kontroversiell” och ”nedtystad”. För huvudattraktionerna på detta seminarium är föredrag som menade att klimathotet är överdrivet (”Klimathotet, är det på riktigt?”), att AIDS är en produkt av det amerikanska försvaret, att det fanns sprängmedel planterade i World Trade Center och att vaccinering bara är bluff och båg. Riktiga pajsare, alltså. Och Annika Dahlqvist, med föredraget ”Hälsovinster med LCHF”.

En enkel kommentar till  Annika Dahlqvist: om du vill bli tagen på allvar och få dina resultat att bli allmänt accepterade – fundera på vem du omger dig med. Du och vad du säger kommer att bedömas efter ditt sällskap.

Wrestling

februari 22nd, 2010 Comments »

Som ung tonåring var jag mycket fascinerad av amerikansk pro-wrestling. Det är ingen sport, och jag visste att det var fejk.. men jag gillade spektaklet av nån anledning. Det var något i det där överdrivna och teatrala låtsasvåldet som tilltalade mig. Vet inte om det var något slags pre-pubertalt sökande efter manlighet eller vad det var. Spännande var det iaf att se Hulk Hogan, Macho Man Randy Savage, The Superfly, Jake the Snake Roberts och allt vad de hette.

Så, när det gjorts en spelfilm av Darren Aronovsky om en gammal avdankad brottare blev jag givetvis nyfiken. Dock så dröjde det över ett år innan jag fick tummen ur och såg The Wrestler. Mickey Rourkes gestaltning av Randy ”The Ram” Robinson är magnifik, och filmen skildrar ett gripande öde – och visar på brottningens baksida. Droger och förnedring är vardagsmat för denne man, som börjar bli till åren kommen. Han vet inget annat än att brottas, oavsett om det är i gymnastiksalar eller Madison Square Garden. När hans karriär kommer till ett definitivt stopp (eller borde göra det) i och med en hjärtinfarkt, så börjar han ompröva sitt liv och sina val. Han försöker knyta an till sin dotter som han inte haft kontakt med på många år. Men eftersom detta är en film av Aronovsky – så blir det inte bra: The Ram kan inte vara en vanlig människa.

Om spelfilmen om en gammal brottare är gripande och obehaglig så är det ändå inget mot verkligheten. I en dokumentär från 90-talet – Amerikansk Wrestling: Mattans Kungar skildras brottningens höjdpunkter och dess riktiga bottennapp. I filmen följer man med bakom kulisserna på WWF (World Wrestling Federation) och får se hur de riktiga superstjärnorna förbereder sig inför matcher, hur deras familjer lider av vad de gör och hur skadade de faktiskt blir. För även om jag visste att det mesta var fejk, så har en del av brottningen urartat i nån slags fakirteater där blod och smärta har blivit på riktigt. När misshandeln av Mick Foley i filmen blir för grov måste jag titta bort, för det går inte att fejka de öppna såren i hans hjässa till följd av att han får en stol slagen i huvudet gång efter annan – till publikens jubel. Man kan heller inte fejka det osammanhängande babblandet han får ur sig efter att ha fallit handlöst från hög höjd och slagit i huvudet. Wrestlingen är inte bara fejk.

Om Foleys smärta är fysisk så är Jake the Snake Roberts smärta mer känslomässig. Han harvar i den verkliga farmarligan, efter att ha varit en superstjärna inom sporten. Droger och krångliga familjeförhållanden har förstört hans liv. Om någon person är The Ram i verkligheten är det The Snake. Misslyckade relationer med sina barn, droger och en desperat kamp för att hålla sig kvar i rampljuset är saker man finner hos båda dessa sorgliga karaktärer. Jag anar att Aronovsky har sett den här dokumentären, innan han gjorde The Wrestler, för parallellerna är så uppenbara att det kan inte bara vara en slump. Och säga vad man vill, verkligheten överträffar dikten. Står man bara ut med våldet, så kan jag varmt rekommendera Mattans Kungar – det är en utmärkt dokumentär.

Being Charlie Kaufman

februari 3rd, 2010 Comments »

För några år sedan (2003, tror jag att det var) såg jag en film på Kårrullen i Linköping, som är en filmklubb för studenter vid Linköpings Universitet. Filmen var skriven av Charlie Kaufman, som tidigare hade gjort Being John Malkovic, och hette Adaptation. Jag hade egentligen ingen aning om vad som väntade mig när jag gick in salongen, annat att två av filmens huvudroller spelades av Nicolas Cage.

Att förklara filmens handling blir att slå knut på sig själv, för filmen skildrar våndan som Charlie Kaufman upplever när han ska omvandla Susan Orleans bok The Orchid Thief till ett filmmanus. Charlie plågas av skrivkramp, känslan av att vara otillräcklig såväl professionellt som privat. Dessutom blir det inte bättre av att hans odåga till tvilling Donald lyckas få ett uselt filmmanus accepterat av ett filmbolag. Ibland får man känslan av att man befinner sig i en feberdröm, när t.ex. filmens huvudperson Charlie börjar förfölja bokens huvudpersoner (Susan Orlean och John Laroche) för att avslöja vad boken egentligen handlar om, och hamnar i nån form av knarkhärva i Floridas träskmarker, med biljakter och ond bråd död som följd.

Vad som är verkligt och vad som är fiktion i den här filmen blir efter ett tag helt omöjligt att få rätsida på. Det var det som utövade lockelsen på mig, tror jag – den här leken med fiktion och verklighet. Filmen blev en slags metafilm om hur det är att vara Charlie Kaufman, och hur det är att ha höga förväntningar både från sig själv och från sin omgivning. Sedan jag såg filmen bestämde jag mig för att läsa boken som den sägs vara baserad på.

Sent om sider började jag häromdagen läsa Orkidétjuven, och upplevelsen är minst sagt märklig. Boken är en ganska rättfram beskrivning av en man (John Laroche) som är besatt av orkidéer (bland annat), men också handlar den om författarens fascination för denne man. Det som gör upplevelsen märklig är att jag har filmen i bakhuvudet när jag läser boken. Jag väntar nästan på Charlies febriga mardrömsscener ska bryta av det journalistiska reportaget och förvandla boken till en metabok, på samma sätt som Adaptation var en metafilm. Men det händer inte. Det kan det ju inte göra, då boken är äldre än filmen och filmen inte skildrar boken på något egentligt vis. Precis som i filmen är författaren väldigt närvarande, Susan Orlean försöker inte vara objektiv eller dölja sig själv, utan kommenterar det hon upplever och reflekterar över sina egna känslor.

Jag vet inte om det är filmen som gör boken så bra, eller om det var bokens kvaliteter som gjorde att man kunde göra en så bra film… På något vis har de två smält samman till ett konstverk, fast de är så olika.

Bastard

januari 24th, 2010 Comments »

Jaha. Nu var den pärlan outad till hela Malmö med omnejd. Det är ju kul om det går bra för dem, men nu blir det väl omöjligt att få bord på stället…

Läs här om vad Lisa Förare Winbladh säger om Bastard.

Poker-tv

januari 24th, 2010 Comments »

Jag spelar inte poker. Enstaka partier med några kompisar, om enkronor eller så har jag kanske spelat, men jag har aldrig spelat en enda hand on-line poker. Det är nog ganska ovanligt i min umgängeskrets att aldrig ha försökt bli rik på det sättet. Nä, jag har andra ovanor, som t.ex. trav och mtg. Trots detta så gillar jag att titta på poker, när andra spelar. Jag brukar glutta på High Stakes Poker och Poker After Dark – två teveserier med pokerstjärnor som spelar om stooora pengar.

Min fascination för spelet är stor, det finns så många finesser och så mycket taktik i spelet (i de här fallen spelas det enbart no limit Texas hold’em).  Jag ska inte (för det gör andra så mycket bättre) berätta något om taktik och spelstilar inom poker, men så mycket förstår jag att det finns mycket att lära. Om inte annat så måste man vara duktig på att lära sig hur stora vinstchanser olika händer har i olika situationer. Efter några (ganska många) timmar framför poker-tv så börjar jag väl plocka upp en del, men jag inser att det är en väldig skillnad att ha teori och att faktiskt omsätta den i spel. Jag tänker inte ens testa, jag gillar att vara åskådare.

De här så kallade stjärnorna inom poker är ofta unga män med starka nerver – eller så spelar de inte om riktiga pengar, eller så är de bara så vana vid att strö pengar omkring sig, så att fem- och sexsiffriga belopp (i dollar) är vardagsmat för dem… Själv kan jag bli nervös av att bara tänka på att de spelar om potter som innebär årslöner eller mer för en vanlig dödlig. Och jag tror att det är här fascinationen ligger egentligen – i pengarna. För hade de spelat om tändstickor hade jag inte brytt mig. Det är just de tanken på de svindlande summorna som lockar, och ger mig en känsla av att de där är övermänniskor på nåt vis.  För att spä på den här bilden har teve-producenterna sett till att de inte har alla sina pengar i marker, utan att man lägger några snygga sedelbuntar framför spelarna, som för att påminna oss tittare om att det minsann är på riktigt det här.

Men tänk om det skulle visa sig att de inte alls spelar om sina egna pengar, tänk om det är så att de bara spelar med värdelösa marker, och att sedelbuntarna bara är till låns. Vad skulle hända då? Hur stort skulle intresset vara om det visade sig att det handlade om ‘torr-sim’? För säga vad man vill om ’sporten’ poker – den baseras väldigt mycket på vinster och förluster i pengar. Det är inte som i t.ex. golf eller tennis där prestationen som en idrottsutövare utför är det centrala och att prispengarna är en belöning för det. I poker är pengarna en del av spelet, man skulle kunna säga att de är både målet med spelet och ett av redskapen. För visserligen kommer man inte långt i poker utan starka nerver eller att vara en bra spelare, men man kommer definitivt inte långt utan några pengar.

Det är nog därför jag aldrig kommer att bli någon bra pokerspelare…

Filmer på lut

januari 22nd, 2010 Comments »

Alltså, de flesta verkar skriva om filmer de sett. Men eftersom jag är småbarnsfar och doktorand i slutskedet på min avhandling tillåts jag sällan att se film. Och om tid skulle dyka upp är jag oftast för trött för att kunna njuta av någon film – på sin höjd orkar jag med ett avsnitt av The Big Bang Theory eller New Adventures of Old Christine. 21 minuter med burkskratt, det är ungefär så långt som min kulturkonsumtion sträcker sig för närvarande. Fast…

Idag läste jag recensioner av två (2) filmer som jag vill se. Hemskt gärna vill se. Det handlar om Man on Wire – en dokumentärfilm om den något excentriske franske lindansaren som 1974 spände en lina mellan de två tornen på WTC, och gick över… utan säkerhetsanordningar. Han greps efteråt, för det var visst inte tillåtet att göra så. Hur som haver verkar filmen om denna händelse/handling vara bra. Jag har bara hört gott om den.

En annan film som har premiär idag är The Road, baserad på Cormac MacCarthys bok med samma namn. Jag har nog skrivit om den tidigare – boken alltså. Det är en dystopisk berättelse om en man och hans son (de heter bara mannen och pojken i boken), och deras kamp för överlevnad i en minst sagt skrämmande framtid. Recensionerna tyder på att filmen behåller mycket av det mörka, dystra och hotfulla som finns i boken. Hoppas att de har rätt, för boken var verkligen ett slag i magen. Det kanske inte låter så lockande, men tro mig, boken var bra och om filmen bara lever upp till hälften så blir den klart sevärd. Jag hyser stora förhoppningar.

Glädjebud och förbryllande nyheter

januari 15th, 2010 Comments »

Jag läste i dagens Sydsvenskan att vi har fått en ny restaurang här i stan (Malmö) – Bastard. Enligt artikeln är det en ”snout to tail”-restaurang. Dvs att man lagar till allt kött, inte bara filéer. Äntligen, säger jag, som har en förkärlek för ”mystery meat”. I recensionen beskriver de en rätt som verkar vara vad engelsmännen kallar för ”head cheese”, något som jag har velat prova länge! Det blir till att avlägga ett besök på Bastard, minsann.

Sedan läser jag i den stora lokaltidningen från Stockholm att det har fuskats på teoriproven för körkort. Då jag själv tog körkort nyligen (yay!) blir jag lite förbryllad av den här nyheten. Teoriprovet var mycket enklare än jag trott, men visst kan jag förstå att det kan kännas stort och otäckt med ett prov. Fast det är inte själva fusket som gör mig mest förbryllad, det är priset på fusket. Enligt artikeln i DN så betalade de stackarna 12000 för att få de rätta svaren under provets gång. 12000. Tolv tusen. Det är en helt otrolig summa, med tanke på att provet kostar några hundralappar att skriva. Så istället för att punga ut med 12000 för att få de rätta svaren så kan man skriva provet sisådär 30-40 gånger – nångång borde man lyckas få tillräckligt många rätt, eller?

En fråga om civilisation

januari 13th, 2010 Comments »

Det finns vissa saker som slår mig ibland. De få gånger jag har varit ute och rest drabbas jag av insikten att Skandinavien verkar vara den enda hörnan av världen som är civiliserad. Visst, jag är väldigt färgad av min uppväxt här i det trygga folkhemssverige, men ändå. Jag verkar dock inte vara ensam om att reflektera över detta. DNs Michael Winiarski skriver ett intressant blogginlägg som visar på att civilisation och makt inte alltid går hand i hand. Det stora landet i väster må vara maktens centrum, men det är inte civiliserat på alla sätt, som man som svensk är van vid.

Det finns vissa markörer som visar på ett lands grad av civilisation, skulle jag vilja säga.

1. Barnaga. Ett land som tillåter vuxna att slå barn är inte civilserat i mina ögon. Det finns ingen ursäkt att lyfta sin hand mot ett barn – även om du blir kallad för gubbjävel på bussen…

2. Att gå med skor inomhus. Fattar inte folk att det är snuskigt? Efter att ha travat runt i t.ex. Paris en hel dag – fullt av hundskit, fågelskit och mänskligt avfall, så knatar man hem och tar inte av sig sina besudlade skor när man kliver över tröskeln. Nädå, man går med berått mod in i badrummet, köket och sovrummet med samma skor. Är det verkligen bara en fråga om att jag är trångsynt när jag säger att det här är jätteäckligt?

3. Tillit till det offentliga. Om samhället i stort är uppbyggt på en allmänt utbredd misstro gentemot det offentliga, på grund av korruption, krånglig byråkrati eller bara inkompetens – då halkar man ner på civilisationsstegen i mina ögon. Kan man inte lita på att man blir behandlad lika på posten, hos polisen eller om man måste smörja några tjänstemän för att få bygglov, t.ex. så kanske man bör överväga att flytta till ett land som har rättssäkerhet och offentlighetsprincip? Eller om landets premiärminister stiftar lagar för att skydda hans egna affärer, för den delen.

4. Behandlingen av flyktingar. Om en minister på fullt allvar utreder möjligheterna att spärra in asylsökande, i väntan på beslut om de har rätt att söka asyl i landet, i något slags läger, då är det fara å färde. (Hej Österrike!) Det är inte människovärdigt att behandla människor som flyr från krig och förtryck som misstänkta brottslingar. Människor betalar inte flera årslöner och gömmer sig i containrar i några veckor för att de vill! Det är desperata människor som ger upp allt och riskerar sina liv för att komma till (vad de tror är) det trygga och omhändertagande Europa. Kan man inte inse det och bemöta dessa människor med omtanke, då är civilisationens undergång nära.

5. Behandlingen av sjuka. Om en stat inte kan ge de som behöver den vård de behöver, är det illa. Jag lever under villfarelsen att det är ett samhälles uppgift att ta hand om sina medborgare, när de behöver hjälp. Men jag kanske bara är en blåögd socialist som vill ha ‘dödspaneler’ eller nåt. (Hej USA!) Om en sjuk person tvingas söka jobb, eller om ett litet barn med en ovanlig sjukdom inte får sin medicin subventionerad, då börjar man tappa greppet – då har man hamnat på ett sluttande plan. Eller, nä, man har redan halkat en stund antar jag, för vem ska inte få samhällets stöd, om inte de svaga och sjuka ska få det?

Det är inte bara annorlunda i andra länder, det finns bättre och sämre sätt att göra saker på, det är jag övertygad om. Eller? Och, innan ni börjar klaga – det sista exemplet visar på att även Sverige är på väg utför branten, ner mot barbari. Förhoppningsvis går det att vända den riktningen.

Geten kommer! Geten kommer!

december 23rd, 2009 Comments »

Så har det ropats i Malmö de senaste veckorna. Alla har varit till sig i trasorna över att Moderna Museets Malmöfilial ska öppnas för allmänheten till helgen, och som dragplåster har man tagit fram det mest berömda konstverket som ryms i Modernas samlingar: Monogram

Eller som vi alla känner och älskar det: geten med bildäcket runt sig. Ni vet det där konstverket som Ben och Gunnar tittar på med initierade miner i En liten film om manlig vänskap, av Killinggänget. Oavsett vilket, så tycker jag att det är ganska stort att Malmö äntligen får ett nytt museum, och dessutom ett med tillgång till hela Moderna Museets samlingar och möjligheter att ta in konst. Inte illa. Nu kanske man inte behöver åka hela vägen till Louisiana för att se god modern konst? Jag känner visst hopp om saken, även om recensionerna av inledningsutställningen inte har låtit lysande direkt.

Spridda tankar från en semestrande hjärna… jag hörde att ’verklighetens Rain Man’ har dött. Konstigt, jag visste inte ens att filmen var baserad på en verklig person. Men där ser man. Under den tidiga morgonen när jag lyssnade på radion insåg jag att det finns ett ljud på p1 som jag saknar – det är ljudet av en skruvdragare som Vetenskapsradion Tekno brukade ha i (som?) sin vinjett. Det ljudet finns inte längre. Skam att säga det, men jag kommer sakna det mer än jag kommer att sakna Rain Man.

Och så hörde jag att folket som bebor Gaza har det svårt. Det är väl inte någon nyhet efter krig, handelsbojkott och allmäna trakasserier från Israel, så kan livet knappast vara en dans på rosor. Men att inte kunna köpa toalettpapper tycker jag är en gräns som inte bör passeras – och den verkar vara passerad i Gaza, enligt radions rapporteringar. Borde vi inte alla bara låta bli att köpa omslagspapper till våra julklappar och istället skänka de pengarna till toalettpapper åt Gazaborna? Jag menar, det är ingen egentlig uppoffring att låta bli omslagspapper – men att ha toapapper är ganska skönt. Fast att göra uppoffringar är vi inte så bra på i juletider, hur små de än må vara.

En sista sak – lyssna på p1 kl 22.10 ikväll – då är det Uppesittarkväll med Karsten Thurfjäll och Gunnar Bohlin. Årets radiohöjdpunkt.

Du sköna nya värld

december 19th, 2009 Comments »

Bra bok, tror jag. Det var nästan 20 år sen jag läste den, och jag var väl inte så välbevandrad i moralfilosofi på den tiden, men som jag minns den så var den tänkvärd. Den ska läsas om. (Boken jag talar om är alltså Brave New World av Aldous Huxley)

saab

Men nu valde jag den här titeln på mitt inlägg av en helt annan anledning. Den mest dramatiska och omtalade förändringen är att SAAB läggs ner. Men det är tillräckligt omtalat, så det vill jag inte mer än nämna. En annan sak som få svenskar på 70-talet skulle ha trott varit möjlig är att ABBA är invalda i Rock and Roll Hall of Fame… inte helt tippat att paljettbeströdda disco- och schlager-sell-outs skulle hamna där va? Fint sällskap får de också, John Lennon, Janis Joplin och Rolling Stones för att nämna några. Det var lite kul att höra journalisterna på radio intervjua Benny Andersson, och börja med frågan ”Hur mycket rock är ABBA, egentligen?” Doing the omoralisk schlagerfestival blues av Sillstryparn föll snabbare i glömska än Dancing Queen och The Winner Takes It All, kan man lugnt säga.

En annan nyhet som fick mig att höja på ögonbrynen är att Amir Chamdin, den gamle hip-hopparen och medlem i Infinite Mass ska göra en film om Cornelis Vreeswijk, med Hank von Helvete i titelrollen! Alltså, en ung kille med invandrarbakgrund och sina fötter i hip-hop och rap ska regissera sångaren i Turbonegro! Antingen blir det helt briljant eller så blir det pannkaka av alltihop. Jag har lite svårt att ta Hank på allvar efter de intervjuer jag har sett med Turbonegro. Absurdt är bara förnamnet. Sverige är inte sig likt längre, och tur är väl det.

hank