Del 3. Hemresan.

Jag hoppar för tillfället över vistelsen i USA, och tänkte  berätta om hemresan istället. För undertecknad var väldigt mycket fokus just på att resa under den här semestern. Flyget liksom hägrade vid horisonten som ett oväder, oundvikligt och otäckt.

När vi skulle resa hem var det fråga om ännu en okristligt tidig morgon, men som tur var kunde vi åka bil till flygplatsen den här gången. Kl halv fem satte vi oss i bilen, alla var sömndruckna utom jag. Jag var nervös. F sov.

På flygplatsen möttes vi av ett kaos. Det var massor av folk som köade för att checka in. Anledningen var att flygplatsen öppnade fem, och det var ganska många som skulle med plan runt sju-tiden. Nåväl, vi fick en gräddfil, då vi hade barn med oss. Det var en disk för ‘special assistance’ som vi blev hänvisade till. Men bara för att det var en kort kö, betydde inte det att det varken gick fort eller var bra service. Kvinnan bakom disken var otrevlig, och vi försökte som vanligt få bulkhead-platserna på resan från Atlanta till Köpenhamn, för att kunna ha plats för barn osv. Det gick inte. “Det får ni fråga om i Atlanta.” och “Det kan jag inte göra något åt.” Vi tjatade lite, men hon kunde inget göra för att hjälpa oss, hävdade hon. Jag tror att hon inte ville, helt enkelt.

Flighten gick ganska bra. Det var fyra timmar med ett fullsatt plan. Jag lyckades till och med äta frukost på planet. Och F fick leka med mormors IPad – den verkar anpassad för barn. Touchscreen verkar vara den bästa leksaken nånsin.  När vi gick in för landning i Atlanta däremot var det en del åskmoln på plats. Piloten varnade oss i högtalarna för att det skulle bli skumpigt på väg ner. Och jäklar vad det hoppade och skakade. Som tur var satt vi långt fram i planet, men det var några rejäla luftgropar innan vi landade. F verkade inte bry sig, hon ville bara läsa sin bok. Själv hade jag ångest, big time.

I Atlanta var det dags att säga farväl till David och Rebecca, som skulle flyga via Paris till Florens. Deras flight gick från en annan terminal, så det blev ett hastigt farväl. Tyvärr.

Vid vår gate försökte vi återigen prata med personalen om att få bra säten. Det gick åt h-vete. Kvinnan bakom disken var än otrevligare än de tidigare. Hon sa bara att planet var fullt, och hade vi kommit ett par timmar tidigare kanske vi hade kunnat få de platser vi ville ha – vilket var en omöjlighet, för då befann vi oss på 10000 meters höjd över Texas, eller nåt. Hela den här sörjan med platser och att inte kunna reservera de platser vi behövde gjorde att Sarah nästan bröt ihop och började gråta. Jag försökte vara stoisk, men jag bävade för att sitta trångt med F i 10 timmar. Hela systemet verkar idiotiskt; att ha platser man inte kan reservera, men som ges bort till folk på måfå när planet börjar bli fullt. Hade vi helt enkelt väntat med att reservera våra platser till sista stund, så kanske vi hade fått de platser vi velat ha… eller nåt. Jag fattar inte riktigt.

Ombord insåg vi att vi hade fått platserna bakom de vi så hett eftertraktade. Helt sonika frågade jag den danska damen med son som hade de sätena om vi kunde byta. Till min förvåning svarade hon ja! Efter sju svåra år med gråt och tandagnisslan fick vi till slut de allra bästa platserna som fanns att erbjudas oss (om man inte räknar första klass). Då det som bekant åskade i Atlanta, blev vi sittandes på runway i över en timma, innan vi kom iväg. Men väl i luften var det en ganska mjuk seglats över Atlanten. Det tog drygt nio timmar, vilket kändes ok, faktiskt. Vad som inte var ok var att efter några timmar tändes ‘fasten seat-belt’-lampan och de varnade oss för att det skulle bli lite turbulens. Det kom ingen turbulens, men lampan släcktes inte förrän efter dryga två timmar. Detta ledde till att jag satt på helspänn hela tiden, bara väntandes på att planet skulle börja kränga och hoppa.

Istället serverade de lite dricka.

Vi fick nån slags frukost innan vi skulle landa, de kallade den för kontinental frukost. Det bestod av en banan, nåt att dricka (kaffe/te/juice) och vad som liknade en Egg McMuffin. Undrar vilken kontinent de menade?

När vi landade på Kastrup var jag mör, hade inte sovit på ett dygn, och dessutom varit utsatt för ganska mycket stress. Men jag var nöjd och stolt. Om någon frågar mig så var det här en mycket större prestation än att doktorera! Jag somnade ovaggad när vi kom hem, strax efter 12 på fredagen den 23 juli. Och jet lag var ett faktum.

(Nästa del blir del 2, som avhandlar hur det var att vistas i Arnolds kungarike.)

Del 1: utresa

Alltså, vi är sedan en vecka hemkomna från USA. Det är kanske inte så märkvärdigt att åka till USA längre – de flesta har varit på långväga semestrar till Thailand eller New York eller nån annan plats långt borta. Men för mig var det en stor grej. Anledningen stavas f-l-y-g. Jag är flygrädd, och resan till San Diego (dit vi skulle) innebär två rejäla flygningar. Rutten gick från Kastrup till San Diego, via Atlanta. Första flygningen är beräknad att ta 10 timmar och den andra 5.  Däremellan hade vi dryga tre timmar att vänta i Atlanta.

Men en sak i taget. Vi ska inte glömma att resa med en ettåring innebär att äventyret görs mer, ska vi säga, intressant. Först och främst innebär det att vi har en jäääkla massa packning, både att checka in och att ta med ombord på planet (det är mat och blöjor och leksaker och extrakläder och…). Men det innebär också att vi försöker få sitta i planet så att det finns så mycket utrymme som möjligt, för snåla som vi är så har vi inte köpt en egen stol till lilla F. Innan avfärd har vi åtskilliga gånger ringt till KLM och Delta för att försöka fixa en liten sovkorg åt flickan, vilket vi blivit lovade en – men enbart om vi sitter vid de s.k. bulkhead-platserna. Problemet är att man inte kan boka dessa platser! Så vi får höra att det är ‘först till kvarn…’ som gäller. Ok, tänker vi, då gäller det att vara vid check-in när de öppnar (dvs 3 timmar innan planet lyfter).

Sagt och gjort, vi anländer till Kastrup kl kvart i 8 på morgonen den 10 juli. Inte tusan öppnar check-in vid utsatt tid, nejdå.  Utan vi får vänta i en och en halv timme på att de öppnar luckan så att vi kan komma fram och försöka få våra hett efterlängtade platser.  Vilket visar sig vara lättare sagt än gjort. Killen bakom disken är inte tillmötesgående, utan säger bara att det kan ni fixa vid gaten… men min fru står på sig och till slut så får han tag i sin överordnade, som faktiskt ger oss bulkhead-platser! Nu har jag så mycket annat att tänka på och stressa kring, att jag nästan glömmer att vara rädd för flighten. Nästan.

Framme vid gaten, blir F. kär i en amerikansk mormon-pojke. Han är ungefär 7 år och heter Travis och han blev lätt generad när F. klängde på honom. Ganska gulligt att se hur hon redan gör så stor skillnad på vilka hon tycker om och vilka hon ratar. Hon bestämmer sig ganska snabbt om vad hon ska tycka om folk, verkar det som.

Väl ombord på planet (vi får borda först, eftersom vi har ett litet barn med oss), så installerar vi oss och byter blöja på F. (som givetvis bestämde sig för att göra nummer 2 precis innan vi ska gå ombord på planet, timing, timing, timing). Min vana trogen pratar jag med kabinpersonalen, för att lugna ner mina flygnerver. Jag brukar alltid ta tag i någon som ser trevlig ut och berätta att jag är flygrädd, och ber dem titta till mig och kanske säga några lugnande ord under resans gång. Den här gången får jag tag i Alan. Alan är bra på att säga rätt saker till mig. Han sätter sig på huk bredvid mig och säger med lugn röst att han har två barn hemma, och skulle aldrig behålla det här jobbet om han trodde att det fanns någon risk. Sen berättar han hur erfarna piloterna är, och hur många gånger han gjort den här turen. Mycket pedagogiskt och lugnande. Jag tycker om Alan, han får mig nästan att känna mig väl till mods. Nästan.

Och faktiskt, resan går ganska bra, förutom att F. inte har något säte, inte får någon mat ombord och det inte går att värma mat åt henne. Vi gör lite gröt, som hon inte vill ha. Och hon vägrar sova. Lite frukt och bröd är allt hon får i sig, under 10 timmar. Inte idealiskt för en ettåring. Men hon är trots detta vid ganska gott humör. När vi väl kommer fram till Atlanta är det åskoväder där, så vi får cirkulera i luften i ca 45 minuter, innan de kan “hitta en lucka i molnen åt oss”. Vi flygrädda passagerare tackar och svettas lite extra i handflatorna.

Väl nere på marken får jag och F. några berömmande ord av Alan. Han tycker att vi har varit duktiga båda två. Lite fånigt, men jag känner mig stolt att ha övervunnit Atlanten. I Atlanta är det dock 37 grader varmt och mycket hög luftfuktighet – känns som att gå av i en bastu. Efter att ha gått igenom passkontroll och blivit ifrågasatt om varför vi är där, var vi ska bo, hur länge vi ska vara i landet och fått mina fingeravtryck tagna och blivit fotograferad så släpps vi in. Eller snarare, jag släpps in, Sarah är ju amerikan, så för henne var det ju inga problem. Atlanta är en stooor flygplats, i alla fall med mina mått mätt. Vi åker nån slags underjordiskt tåg från concourse T till concourse A (jag antar att concourse betyder terminal, men är inte säker). Där möter vi Sarahs föräldrar, som vi ska göra sällskap med på den andra flighten. Nu känns det som att vi nästan är framme, men vi har en 5-timmars flygning kvar.

Åskovädren kommer och går utanför de stora glasväggarna. Och jag ser en massa frusterade människor som missar sina anslutande plan och andra vars plan ställs in, pga vädret. Vårt plan ska dock lyfta enligt tidtabellen, säger de. Vi bordar i god tid, men blir sittande ombord på planet i drygt en och en halv timme, för det regnar så mycket att de inte kan köra ut mat och bagage till planet. Och det öser verkligen ner utanför. Som tur var sitter vi på ett luftkonditionerat plan, och vi har med oss en hel säck frukt och vatten. Och ännu bättre är att F. har somnat, och efter en liten stund slocknar även Sarah. Jag är däremot för rädd för att slappna av.

När regnet och åskan tar en paus så lyfter vi, och flygningen är faktiskt riktigt lugn. Ingen turbulens eller obehag vid take-off eller så. Däremot så är den första halvan av resan kanske det läskigaste jag varit med om. När vi flyger över norra Texas, så har vi på båda sidor om oss enorma molnpelare som reser sig högt över resten av molnmassan, så att säga. Och i dessa molnpelare ser man hur det oavbrutet blixtrar. Som tur var är de båda på betryggande avstånd, men jag kan ju inte veta hur snabbt såna moln förflyttar sig eller om vi ska åt endera av de hållen… Jag är nervös hela vägen fram till Arizona, då molnen lättar och vi flyger över ett klart ökenlandskap, med bara enstaka ljuspunkter långt där nere. Jag antar att det är glest befolkat. Först under den sista timmen av resan slappnar jag av och slumrar till. Lagom till att F. vaknar och vill leka.

När vi väl landar i San Diego, utmattade och hungriga, är jag så lättad att jag vill gråta (och jag fäller faktiskt en tår när ingen ser). Då har vi varit på resande fot i 24 timmar och jag har inte sovit mer än kanske 20 minuter. Vid det här laget känns resan som att den varat för evigt. Vid bagageutlämningen  möts vi av Sarahs farbror Rob, som skjutsar hem oss till farmor i La Jolla.

Forst. följer.