Jag spelar inte poker. Enstaka partier med några kompisar, om enkronor eller så har jag kanske spelat, men jag har aldrig spelat en enda hand on-line poker. Det är nog ganska ovanligt i min umgängeskrets att aldrig ha försökt bli rik på det sättet. Nä, jag har andra ovanor, som t.ex. trav och mtg. Trots detta så gillar jag att titta på poker, när andra spelar. Jag brukar glutta på High Stakes Poker och Poker After Dark – två teveserier med pokerstjärnor som spelar om stooora pengar.

Min fascination för spelet är stor, det finns så många finesser och så mycket taktik i spelet (i de här fallen spelas det enbart no limit Texas hold’em).  Jag ska inte (för det gör andra så mycket bättre) berätta något om taktik och spelstilar inom poker, men så mycket förstår jag att det finns mycket att lära. Om inte annat så måste man vara duktig på att lära sig hur stora vinstchanser olika händer har i olika situationer. Efter några (ganska många) timmar framför poker-tv så börjar jag väl plocka upp en del, men jag inser att det är en väldig skillnad att ha teori och att faktiskt omsätta den i spel. Jag tänker inte ens testa, jag gillar att vara åskådare.

De här så kallade stjärnorna inom poker är ofta unga män med starka nerver – eller så spelar de inte om riktiga pengar, eller så är de bara så vana vid att strö pengar omkring sig, så att fem- och sexsiffriga belopp (i dollar) är vardagsmat för dem… Själv kan jag bli nervös av att bara tänka på att de spelar om potter som innebär årslöner eller mer för en vanlig dödlig. Och jag tror att det är här fascinationen ligger egentligen – i pengarna. För hade de spelat om tändstickor hade jag inte brytt mig. Det är just de tanken på de svindlande summorna som lockar, och ger mig en känsla av att de där är övermänniskor på nåt vis.  För att spä på den här bilden har teve-producenterna sett till att de inte har alla sina pengar i marker, utan att man lägger några snygga sedelbuntar framför spelarna, som för att påminna oss tittare om att det minsann är på riktigt det här.

Men tänk om det skulle visa sig att de inte alls spelar om sina egna pengar, tänk om det är så att de bara spelar med värdelösa marker, och att sedelbuntarna bara är till låns. Vad skulle hända då? Hur stort skulle intresset vara om det visade sig att det handlade om ‘torr-sim’? För säga vad man vill om ‘sporten’ poker – den baseras väldigt mycket på vinster och förluster i pengar. Det är inte som i t.ex. golf eller tennis där prestationen som en idrottsutövare utför är det centrala och att prispengarna är en belöning för det. I poker är pengarna en del av spelet, man skulle kunna säga att de är både målet med spelet och ett av redskapen. För visserligen kommer man inte långt i poker utan starka nerver eller att vara en bra spelare, men man kommer definitivt inte långt utan några pengar.

Det är nog därför jag aldrig kommer att bli någon bra pokerspelare…

Efter att ha fått frågan på Facebook om vad jag tyckte om Nikanor Teratologens senaste bok ”Att hata allt mänskligt liv” blev jag lite ställd. Vad tyckte jag egentligen?

Det behövdes inte många minuters eftertanke innan jag insåg att jag knappt kom ihåg boken. Och det gäller för nästan all skönlitteratur jag läst det senaste året. Vad är det för fel på mig? Jag som brukade sluka böcker och älska det. Numera orkar jag knappt läsa alls. Läser jag fel böcker? Är det någon som har några tips.

Bland de jag vill läsa finns:

Joseph O’Neills ”Nederland”

Dave Eggers ”What is the what?”

Alexandra Coelho Ahndorils ”Mäster”

Medan ni letar boktips åt mig, så tröstar jag mig med ”The Real Life of Anthony Burgess” av Andrew Biswell.

Jag har förstått från min omgivning att det finns ett intresse för att jag ska blogga om hur det är att vara pappa.  Min inställning till det är kluven: givetvis vill jag berätta för alla om varenda liten grej som Frida gör, och hur det känns att se henne växa och utvecklas från dag till dag. Men, en sådan blogg skulle bli ett navelskådande som jag inte skulle känna mig riktigt bekväm med.  Så det här kommer inte att förvandlas till en renodlad pappa-blogg eller Frida-blogg. Det sagt så kommer jag nog inte att kunna låta bli att nämna min ögonsten ibland.

Under de senaste dagarna har vi haft lite föraning om att det kan vara så att hon lider av kolik, vår kära dotter. Det är inte kul. Men vi har gjort vad vi kan för att mota Olle i grind, eller vad man säger. Sarahs kost har lagts om och vi är mycket noga med rapningar, och så har vi testat spädbarnsmassage. Nu håller vi tummarna att det räcker. Sedär, där fick ni en liten inblick i vad som rör sig mellan våra fyra väggar just nu. Håll till godo.

Jo, jag har försökt att flytta min blogg. Numera finns mina tankar och åsikter på denna adress: infimum.com/martin

Det har inte varit helt problemfritt att göra denna flytt, och ni som läser min blogg får har överseende med att det finns en del skönhetsfläckar än så länge – jag ska försöka åtgärda dem efterhand. Dock så blir jag med jämna mellanrum avbruten i mitt bloggande. Men ha tålamod! Det kommer att bli bra till slut.

Hoppas jag.