Jo, sommar i p1 är ju en institution i Sverige numera. Alla som är något vill vara med och få sina 90 minuter av egotripp i radion. De allra flesta är rätt dåliga om ni frågar mig. Under de senaste årens lyssnande är det ett par program som fastnat i mitt minne, och särskilt ett av dem. Det var Fredrik Häréns program, som inte innehöll någon musik, bara tal och fågelsång (om ni lyssnar, så förklarar han varför). För mig var det en ögonöppnare och ett program som stannade kvar i mitt minne. Jag minns att jag lyssnade på det förra sommaren när jag satt på planet till Florens. Det är bra med pod casts.

Bob Hansson är en skön kille. Hans ”Kör solen, kör!” är en av mina favoritdikter. Har ni inte läst/hört den så uppmanar jag er att googla lite eller gå till ett bibliotek och läs. Få poeter i Sverige är så intensiva och så levnadsglada som Bob är. För ett par år sedan gjorde han ett underbart sommar-program i p1, och nu denna sommar har han gjort ett inhopp i Allvarligt talat-med-serien på radion. Förra året var Kristina Lugn den enda som svarade på lyssnarnas brevfrågor, men i år fick hon sällskap av Bob Hansson, Marcus Birro och Elsie Johansson. Sammantaget fyra mycket intressanta själasörjare, om än av lite ojämn kvalitet som radiopratare, om ni frågar mig.

Utan konkurrens är Bob den stora stjärnan i det här sällskapet. Hans värme och humanitet lyser igenom i svaren. När han ger sina svar är det på en poesi-prosa som liksom sjunger genom radion. Det må kanske vara en knapp halvtimme och endast en handfull frågor som han hinner med på den tiden. Men det är en halvtimme av vacker radio, med vad jag skulle vilja kalla poesi. Orden har vägts noga och det är genomtänkta och låter som att han läser de från en scen, samtidigt som han har ett personligt tilltal som gör att jag upplever det som att han pratar direkt med mig och bara mig, som lyssnare.

På något vis blir programmet ett slags manifest över en varm och kärleksfull humanism. Han är personlig och intim kring ämnen som är väldigt svåra (och ett som verkar lite mer trivialt, men som får ett storslaget svar ändå). Det rör sig om allt från hur kroppskontakt och ömhetsintyg har trivialiserats till hur man ska vara en god farfar eller hur man finner mening i ett liv utan partner eller barn. Så, surfa in på SR.se och lyssna på Bob, ladda ner pod-versionen och lyssna om och om igen på hur han sammanfattar en humanism som jag skulle vilja uppfyllde hela vårt samhälle.

Bra film, eller hur? Radio days alltså. Har ni inte sett den, så ska ni se den: det är Woody Allen i högform.

Fast det här skulle handla om radio som jag lyssnat på den senaste tiden. Först ut: Meny (eller Klimatsmart mat, som det heter nu av någon anledning), med Alexandra Zazzi. Alltså, bara för att man är kock och har vunnit Robinson är man inte bra på att göra radio. Alexandra är säkert jättebra i köket och har skrivit några kokböcker, men det här experimentet med henne i radio har inte fallit väl ut, måste jag säga. Hon verkar tro att radio det är väl att prata lite i en mikrofon. För det är vad hon gör, samtidigt som hon lagar mat – problemet är att hon inte berättar vad hon lagar för mat. Till skillnad från i tv så ser vi som lyssnar på radio inte vad det är hon lagar. Man hör hackandet och fräsandet som pågår, medan hon intervjuar någon gäst om vilket typ av kött som är minst dåligt för miljön. Efter en stund kommer hon på sig själv med att bli tvungen att sammanfatta vad som timat i köket under intervjun. Inte proffsigt. I det gamla Meny hade de både matlagning och intervjuer, men de var inte simultana.  Nä, jag ser fram emot att Tomas Tengby ska ta över rodret på Meny till hösten, han är ett fullblodsproffs i radion.

En annan tv-karaktär som gjort programledarinhopp under sommaren har Elisabeth Höglund varit. Hon ersatte Anders Nordegren nån gång under försommaren och under två veckor har hon varit programledare för Ring P1. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Ring P1 kan vara det svåraste programmet av alla att leda, och Elisabeth kunde inte. Hon kunde inte hantera inringarna som var för långrandiga, hon kunde inte ställa de rätta följdfrågorna och det värsta av allt var att hon inte verkade fatta vad folk pratade om alltid. Det var pinsamt att höra henne. Hon är säkert en väldigt duktig journalist, men det här var utanför hennes tassemarker. Nu vill jag inte peka finger åt just henne, för jag tycker att de som rekryterar programledare till Ring P1 ofta gör ett dåligt jobb. Var det någon som hörde Stina Lundberg Dabrowski eller Alexandra Pascalidou? Brr… de var som fiskar på torra land när de ledde programmet. Nä, ge luren till Täppas vettja!

Oj, nu var det ju inte meningen att bara gnälla, men vad ska man göra när ens favoritprogram tas över av praktikanter?