För några år sedan (2003, tror jag att det var) såg jag en film på Kårrullen i Linköping, som är en filmklubb för studenter vid Linköpings Universitet. Filmen var skriven av Charlie Kaufman, som tidigare hade gjort Being John Malkovic, och hette Adaptation. Jag hade egentligen ingen aning om vad som väntade mig när jag gick in salongen, annat att två av filmens huvudroller spelades av Nicolas Cage.

Att förklara filmens handling blir att slå knut på sig själv, för filmen skildrar våndan som Charlie Kaufman upplever när han ska omvandla Susan Orleans bok The Orchid Thief till ett filmmanus. Charlie plågas av skrivkramp, känslan av att vara otillräcklig såväl professionellt som privat. Dessutom blir det inte bättre av att hans odåga till tvilling Donald lyckas få ett uselt filmmanus accepterat av ett filmbolag. Ibland får man känslan av att man befinner sig i en feberdröm, när t.ex. filmens huvudperson Charlie börjar förfölja bokens huvudpersoner (Susan Orlean och John Laroche) för att avslöja vad boken egentligen handlar om, och hamnar i nån form av knarkhärva i Floridas träskmarker, med biljakter och ond bråd död som följd.

Vad som är verkligt och vad som är fiktion i den här filmen blir efter ett tag helt omöjligt att få rätsida på. Det var det som utövade lockelsen på mig, tror jag – den här leken med fiktion och verklighet. Filmen blev en slags metafilm om hur det är att vara Charlie Kaufman, och hur det är att ha höga förväntningar både från sig själv och från sin omgivning. Sedan jag såg filmen bestämde jag mig för att läsa boken som den sägs vara baserad på.

Sent om sider började jag häromdagen läsa Orkidétjuven, och upplevelsen är minst sagt märklig. Boken är en ganska rättfram beskrivning av en man (John Laroche) som är besatt av orkidéer (bland annat), men också handlar den om författarens fascination för denne man. Det som gör upplevelsen märklig är att jag har filmen i bakhuvudet när jag läser boken. Jag väntar nästan på Charlies febriga mardrömsscener ska bryta av det journalistiska reportaget och förvandla boken till en metabok, på samma sätt som Adaptation var en metafilm. Men det händer inte. Det kan det ju inte göra, då boken är äldre än filmen och filmen inte skildrar boken på något egentligt vis. Precis som i filmen är författaren väldigt närvarande, Susan Orlean försöker inte vara objektiv eller dölja sig själv, utan kommenterar det hon upplever och reflekterar över sina egna känslor.

Jag vet inte om det är filmen som gör boken så bra, eller om det var bokens kvaliteter som gjorde att man kunde göra en så bra film… På något vis har de två smält samman till ett konstverk, fast de är så olika.