Archive for the ‘litteratur’ category

Being Charlie Kaufman

februari 3rd, 2010

För några år sedan (2003, tror jag att det var) såg jag en film på Kårrullen i Linköping, som är en filmklubb för studenter vid Linköpings Universitet. Filmen var skriven av Charlie Kaufman, som tidigare hade gjort Being John Malkovic, och hette Adaptation. Jag hade egentligen ingen aning om vad som väntade mig när jag gick in salongen, annat att två av filmens huvudroller spelades av Nicolas Cage.

Att förklara filmens handling blir att slå knut på sig själv, för filmen skildrar våndan som Charlie Kaufman upplever när han ska omvandla Susan Orleans bok The Orchid Thief till ett filmmanus. Charlie plågas av skrivkramp, känslan av att vara otillräcklig såväl professionellt som privat. Dessutom blir det inte bättre av att hans odåga till tvilling Donald lyckas få ett uselt filmmanus accepterat av ett filmbolag. Ibland får man känslan av att man befinner sig i en feberdröm, när t.ex. filmens huvudperson Charlie börjar förfölja bokens huvudpersoner (Susan Orlean och John Laroche) för att avslöja vad boken egentligen handlar om, och hamnar i nån form av knarkhärva i Floridas träskmarker, med biljakter och ond bråd död som följd.

Vad som är verkligt och vad som är fiktion i den här filmen blir efter ett tag helt omöjligt att få rätsida på. Det var det som utövade lockelsen på mig, tror jag – den här leken med fiktion och verklighet. Filmen blev en slags metafilm om hur det är att vara Charlie Kaufman, och hur det är att ha höga förväntningar både från sig själv och från sin omgivning. Sedan jag såg filmen bestämde jag mig för att läsa boken som den sägs vara baserad på.

Sent om sider började jag häromdagen läsa Orkidétjuven, och upplevelsen är minst sagt märklig. Boken är en ganska rättfram beskrivning av en man (John Laroche) som är besatt av orkidéer (bland annat), men också handlar den om författarens fascination för denne man. Det som gör upplevelsen märklig är att jag har filmen i bakhuvudet när jag läser boken. Jag väntar nästan på Charlies febriga mardrömsscener ska bryta av det journalistiska reportaget och förvandla boken till en metabok, på samma sätt som Adaptation var en metafilm. Men det händer inte. Det kan det ju inte göra, då boken är äldre än filmen och filmen inte skildrar boken på något egentligt vis. Precis som i filmen är författaren väldigt närvarande, Susan Orlean försöker inte vara objektiv eller dölja sig själv, utan kommenterar det hon upplever och reflekterar över sina egna känslor.

Jag vet inte om det är filmen som gör boken så bra, eller om det var bokens kvaliteter som gjorde att man kunde göra en så bra film… På något vis har de två smält samman till ett konstverk, fast de är så olika.

När det regnar så

oktober 13th, 2009

öser det ner. Jag efterlyste tips på litteratur häromdagen. Sedan dess har jag fått upp ögonen för massor av böcker jag vill läsa. Det kanske bara handlar om att öppna ögon och öron och faktiskt lyssna på min omvärld. Tipsen haglar från alla håll. Nu senast var det Clas Hylinger som det tipsades om på Nya Vågen. Ska läsas. Igår blev jag sugen på Tomas Manns Buddenbrooks när de pratade om den i Bokcirkeln. Jaja. Det kanske finns hopp om att jag ska få i mig lite kultur i alla fall.

Skojig sågning

oktober 13th, 2009

Häromdagen skrev Ann Heberlein en recension av Per Ragnars bok ”Om bland tusen stjärnor. En tankebok om döden.” Ann, är filosof, akademiker – och författare. Hon blev ganska känd härförleden när hon gav ut boken ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva längre” som handlade om hennes mano-depressivitet.

I sin recension av Per Ragnars tankebok om döden far hon ut mot ”alla dessa kvasifilosofiska, mysandliga böcker som spys ut över Sverige, kletiga och slippriga, sockrade och mosade, skrivna av män och kvinnor som vill dela med sig av sin stora livserfarenhet.” Ord och inga visor, fru Heberlein. Genom att strössla sina texter med citat från svårbegripliga filosofer (oftast av franskt eller tyskt urpsrung), några tänkvärda dikter av någon folkkär diktare så vill man framstå som att man gjort grundliga efterforskningar i ämnet. Jag håller med Ann om att den typen av litteratur är alltför vanlig (och, antar jag, populär). Varför ägna sig åt kvasi-forskning, med inslag av akademikerkomplex, när man inte måste, frågar sig Heberlein. I essäformen har man en frihet som man inte har inom akademiska texter – ta vara på den friheten istället för att försöka hitta ‘belägg’ hos Tomas Tranströmer eller i Bahgavadgita, bibeln eller koranen.

Hon menar att Ragnar i ett försök att avdramatisera döden, istället banaliserar den. Boken verkar inte vara något nytt under solen, trots att Ragnar samtalat med storheter som Ingmar Bergman, Astrid Lindgren och att han har läst både Jung och Hesse. Trots allt detta lämnar boken recensenten oberörd så till den milda grad att hon blir indignerad. Hon skriver att det är ”för charmerande, för hjärtknipande, för sockrat, för banalt. Det bränner aldrig till, det ger inte en endaste ny insikt, det är aldrig, inte i en endaste stavelse på allvar, på riktigt.”

Hennes recension fick mig att tänka på Doktor Kosmos låt ”Jan Myrdals syn på döden”. I den låten ställs Jan Myrdals förnuftsbaserade syn på döden mot sångarens egna upplevelser av sin farmors död, och det påpekas i sången att varken döden eller kärleken är osentimental eller baserade på förnuft. Precis som Ragnar banaliserar döden på sitt sätt, försöker Myrdal att banalisera våra rädslor och känslor inför döden. Heberlein ger oss istället ett läsetips om en bok som inte är det minsta banal och ”garanterat sockerfri” – Carl-Henning Wijkmarks bok ”Stundande natten”. Den ska jag läsa.