Begreppet going native brukar man inom socialantropologin använda för de forskare som i fält liksom blir lite väl engagerade i sina studieobjekt. De börjar identifiera sig med de (vanligtvis) andra kulturer som de är tänkta att studera. Att hålla sig analyserande och bara vara iakttagare är kanske omöjligt i längden, men någon form av distans är väl att föredra. Anledningen till att jag skriver om det här är att jag har sett en trend i medier om hur man skickar ut ‘vanligt folk’ för att go native. Det finns ingen ambition att göra någon antropologisk studie, utan snarare att filma och visa hur det ser ut när stackars människor hamnar i möten med svåröverbryggbara kulturskillnader, och hur en modern (och antar jag förslappad) svensk kan hantera att leva utan moderna bekvämligheter.

De exempel jag tänker på är t.ex. Den Stora Resan som visats på SVT under hösten. Programmet som orsakade ganska mycket uppmärksamhet, redan innan det visats, har anklagats för nykolonialism och att exploatera stackars urinvånare runtom i världen. Programidén är att en svensk familj får åka och bo med något ‘naturfolk’ under en period. Uppenbarligen har de med sig tolkar, annars hade det nog aldrig gått. Men de får försöka leva som sina värdar, och följa lokala seder och bruk. Själv har jag bara råkat se ett helt avsnitt, och tyckte att det var väl ganska trist teve. Det som gjorde att det inte bara var ett nykolonialt påfund var att man även fick höra hur konstigt svenskarna betedde sig, ur sina värdars synvinkel. Det var en viss ömsesidighet, åtminstone såg det så ut. Nu ser jag på SVTs tablå att en brittisk serie, Ett annat sätt att leva, med exakt samma upplägg ska visas – så jag antar att det är förlagan som nu kommer till Sverige.

Utöver Den Stora Resan, har UR en nystartad teveserie som heter Gästarbetaren. Det handlar om arbetslösa svenskar som ska åka till u-länder och arbeta under deras förhållanden. Först ut var Kenneth Larsson från Borås som åkte till Vietnam och jobbade i någon slags stålfabrik. Jag har inte sett programmet, men väl läst om det i tidningen. På UR’s hemsida presenteras med de spännande frågorna: ”Kommer Kenneth att lyckas leva som en vietnamesisk arbetare och klara de hårda arbetsvillkoren? Och kan han leva på de 20 kronor han tjänar per dag? ”

Appropå tidningar, så finns det ytterligare ett exempel på den här typen av ‘att leva som andra’-journalistik. Inte pinfärskt, men ändå. På Aftonbladets hemsida var det en journalist som under en månad hade bestämt sig för att leva på existensminimum, för att se hur svårt det var. Bloggen fick mycket kritik för att vara spekulativ och snaskig.

Och det är väl det mina tankar kring detta mynnar ut i också. Det är ganska spekulativt, och det är egentligen inga strapatser som de utsätter sig för – de vet ju att de får åka hem efter en vecka/en månad eller hur lång tid det nu tar att spela in teveprogrammet. Hon som hade ‘fattigbloggen’ på AB, hon behövde ju inte leva så, det var ett val. När bloggandet var över hade hon fortfarande ett ganska välbetalt jobb, medan de andra som lever på existensminimum inte har det – de fortsatte att leva på existensminimum. För dem är det inte ett experiment: det är deras liv. Som den Namibiska stammen i Den Stora Resan, det var inte ett experiment för dem att föda barn utan modern medicinsk kunskap eller teknologi: det är deras liv. Och oavsett hur bra den svenska familjen har det där, så tror jag att de är mycket glada att de får åka hem ’till civilisationen’ igen, när det vankas tandläkarbesök eller föräldraledighet. Likaså för den vietnamesiske stålverksarbetaren är det inte ett experiment att lyckas leva på 20kr om dagen, det är hans/hennes liv, det måste gå. För Kenneth från Borås är det ‘en nyttig erfarenhet’ på sin höjd. Viss skillnad.

Nu kanske det inte bara är av ondo, men oavsett hur det görs så blir det ett visst exotiserande i denna typ av underhållning (journalistik?). Jag önskar att det fanns ett spännande sätt att skildra andra kulturer på, utan att hänge sig åt det. Frågan är bara hur?