Som ung tonåring var jag mycket fascinerad av amerikansk pro-wrestling. Det är ingen sport, och jag visste att det var fejk.. men jag gillade spektaklet av nån anledning. Det var något i det där överdrivna och teatrala låtsasvåldet som tilltalade mig. Vet inte om det var något slags pre-pubertalt sökande efter manlighet eller vad det var. Spännande var det iaf att se Hulk Hogan, Macho Man Randy Savage, The Superfly, Jake the Snake Roberts och allt vad de hette.

Så, när det gjorts en spelfilm av Darren Aronovsky om en gammal avdankad brottare blev jag givetvis nyfiken. Dock så dröjde det över ett år innan jag fick tummen ur och såg The Wrestler. Mickey Rourkes gestaltning av Randy ”The Ram” Robinson är magnifik, och filmen skildrar ett gripande öde – och visar på brottningens baksida. Droger och förnedring är vardagsmat för denne man, som börjar bli till åren kommen. Han vet inget annat än att brottas, oavsett om det är i gymnastiksalar eller Madison Square Garden. När hans karriär kommer till ett definitivt stopp (eller borde göra det) i och med en hjärtinfarkt, så börjar han ompröva sitt liv och sina val. Han försöker knyta an till sin dotter som han inte haft kontakt med på många år. Men eftersom detta är en film av Aronovsky – så blir det inte bra: The Ram kan inte vara en vanlig människa.

Om spelfilmen om en gammal brottare är gripande och obehaglig så är det ändå inget mot verkligheten. I en dokumentär från 90-talet – Amerikansk Wrestling: Mattans Kungar skildras brottningens höjdpunkter och dess riktiga bottennapp. I filmen följer man med bakom kulisserna på WWF (World Wrestling Federation) och får se hur de riktiga superstjärnorna förbereder sig inför matcher, hur deras familjer lider av vad de gör och hur skadade de faktiskt blir. För även om jag visste att det mesta var fejk, så har en del av brottningen urartat i nån slags fakirteater där blod och smärta har blivit på riktigt. När misshandeln av Mick Foley i filmen blir för grov måste jag titta bort, för det går inte att fejka de öppna såren i hans hjässa till följd av att han får en stol slagen i huvudet gång efter annan – till publikens jubel. Man kan heller inte fejka det osammanhängande babblandet han får ur sig efter att ha fallit handlöst från hög höjd och slagit i huvudet. Wrestlingen är inte bara fejk.

Om Foleys smärta är fysisk så är Jake the Snake Roberts smärta mer känslomässig. Han harvar i den verkliga farmarligan, efter att ha varit en superstjärna inom sporten. Droger och krångliga familjeförhållanden har förstört hans liv. Om någon person är The Ram i verkligheten är det The Snake. Misslyckade relationer med sina barn, droger och en desperat kamp för att hålla sig kvar i rampljuset är saker man finner hos båda dessa sorgliga karaktärer. Jag anar att Aronovsky har sett den här dokumentären, innan han gjorde The Wrestler, för parallellerna är så uppenbara att det kan inte bara vara en slump. Och säga vad man vill, verkligheten överträffar dikten. Står man bara ut med våldet, så kan jag varmt rekommendera Mattans Kungar – det är en utmärkt dokumentär.

Alltså, de flesta verkar skriva om filmer de sett. Men eftersom jag är småbarnsfar och doktorand i slutskedet på min avhandling tillåts jag sällan att se film. Och om tid skulle dyka upp är jag oftast för trött för att kunna njuta av någon film – på sin höjd orkar jag med ett avsnitt av The Big Bang Theory eller New Adventures of Old Christine. 21 minuter med burkskratt, det är ungefär så långt som min kulturkonsumtion sträcker sig för närvarande. Fast…

Idag läste jag recensioner av två (2) filmer som jag vill se. Hemskt gärna vill se. Det handlar om Man on Wire – en dokumentärfilm om den något excentriske franske lindansaren som 1974 spände en lina mellan de två tornen på WTC, och gick över… utan säkerhetsanordningar. Han greps efteråt, för det var visst inte tillåtet att göra så. Hur som haver verkar filmen om denna händelse/handling vara bra. Jag har bara hört gott om den.

En annan film som har premiär idag är The Road, baserad på Cormac MacCarthys bok med samma namn. Jag har nog skrivit om den tidigare – boken alltså. Det är en dystopisk berättelse om en man och hans son (de heter bara mannen och pojken i boken), och deras kamp för överlevnad i en minst sagt skrämmande framtid. Recensionerna tyder på att filmen behåller mycket av det mörka, dystra och hotfulla som finns i boken. Hoppas att de har rätt, för boken var verkligen ett slag i magen. Det kanske inte låter så lockande, men tro mig, boken var bra och om filmen bara lever upp till hälften så blir den klart sevärd. Jag hyser stora förhoppningar.

Under hösten kommer en film som jag har sett fram emot i över ett år nu. Det är filmatiseringen av Cormac McCarthys ”The Road”. En otroligt dystopisk berättelse om en man och hans son, och deras vandringar i ett post-apokalyptiskt USA. Svält, törst och hunger river och sliter i deras kroppar medan de kämpar sig framåt, mot något obestämt mål – mannen säger att de är på väg till havet. Alla de möter är potentiella hot, ingen vill dem väl i denna hemska värld. Så fort de anar spåren av andra människor antar de att det är stråtrövare eller kannibaler, eller både och.

Mitt i denna kamp för överlevnad spirar en kärlek mellan far och son, och deras gemensamma minnen av hustrun/modern som sedan länge är  död. Jag kan inte beskriva vad det var i berättelsen som grep tag i mig så, men Cormac McCarthy har ett otroligt kärnfullt och hårt språk. Meningarna är som flisor av flinta – korta och vassa – och man inte värja sig. Det gjorde ont att läsa den här boken, men på ett sätt som kändes karaktärsdanande. Väldigt få böcker har påverkat mig så mycket sen jag var tonåring (och jag var inne i nån slag Sturm und Drang-period), men The Road dyker fortfarande upp i huvudet på mig ibland. Så, i väntan på att filmen dyker upp i november/december kan ni väl läsa boken? Det tycker åtminstone jag.