Det finns vissa saker som slår mig ibland. De få gånger jag har varit ute och rest drabbas jag av insikten att Skandinavien verkar vara den enda hörnan av världen som är civiliserad. Visst, jag är väldigt färgad av min uppväxt här i det trygga folkhemssverige, men ändå. Jag verkar dock inte vara ensam om att reflektera över detta. DNs Michael Winiarski skriver ett intressant blogginlägg som visar på att civilisation och makt inte alltid går hand i hand. Det stora landet i väster må vara maktens centrum, men det är inte civiliserat på alla sätt, som man som svensk är van vid.
Det finns vissa markörer som visar på ett lands grad av civilisation, skulle jag vilja säga.
1. Barnaga. Ett land som tillåter vuxna att slå barn är inte civilserat i mina ögon. Det finns ingen ursäkt att lyfta sin hand mot ett barn – även om du blir kallad för gubbjävel på bussen…
2. Att gå med skor inomhus. Fattar inte folk att det är snuskigt? Efter att ha travat runt i t.ex. Paris en hel dag – fullt av hundskit, fågelskit och mänskligt avfall, så knatar man hem och tar inte av sig sina besudlade skor när man kliver över tröskeln. Nädå, man går med berått mod in i badrummet, köket och sovrummet med samma skor. Är det verkligen bara en fråga om att jag är trångsynt när jag säger att det här är jätteäckligt?
3. Tillit till det offentliga. Om samhället i stort är uppbyggt på en allmänt utbredd misstro gentemot det offentliga, på grund av korruption, krånglig byråkrati eller bara inkompetens – då halkar man ner på civilisationsstegen i mina ögon. Kan man inte lita på att man blir behandlad lika på posten, hos polisen eller om man måste smörja några tjänstemän för att få bygglov, t.ex. så kanske man bör överväga att flytta till ett land som har rättssäkerhet och offentlighetsprincip? Eller om landets premiärminister stiftar lagar för att skydda hans egna affärer, för den delen.
4. Behandlingen av flyktingar. Om en minister på fullt allvar utreder möjligheterna att spärra in asylsökande, i väntan på beslut om de har rätt att söka asyl i landet, i något slags läger, då är det fara å färde. (Hej Österrike!) Det är inte människovärdigt att behandla människor som flyr från krig och förtryck som misstänkta brottslingar. Människor betalar inte flera årslöner och gömmer sig i containrar i några veckor för att de vill! Det är desperata människor som ger upp allt och riskerar sina liv för att komma till (vad de tror är) det trygga och omhändertagande Europa. Kan man inte inse det och bemöta dessa människor med omtanke, då är civilisationens undergång nära.
5. Behandlingen av sjuka. Om en stat inte kan ge de som behöver den vård de behöver, är det illa. Jag lever under villfarelsen att det är ett samhälles uppgift att ta hand om sina medborgare, när de behöver hjälp. Men jag kanske bara är en blåögd socialist som vill ha ‘dödspaneler’ eller nåt. (Hej USA!) Om en sjuk person tvingas söka jobb, eller om ett litet barn med en ovanlig sjukdom inte får sin medicin subventionerad, då börjar man tappa greppet – då har man hamnat på ett sluttande plan. Eller, nä, man har redan halkat en stund antar jag, för vem ska inte få samhällets stöd, om inte de svaga och sjuka ska få det?
Det är inte bara annorlunda i andra länder, det finns bättre och sämre sätt att göra saker på, det är jag övertygad om. Eller? Och, innan ni börjar klaga – det sista exemplet visar på att även Sverige är på väg utför branten, ner mot barbari. Förhoppningsvis går det att vända den riktningen.
