Som ung tonåring var jag mycket fascinerad av amerikansk pro-wrestling. Det är ingen sport, och jag visste att det var fejk.. men jag gillade spektaklet av nån anledning. Det var något i det där överdrivna och teatrala låtsasvåldet som tilltalade mig. Vet inte om det var något slags pre-pubertalt sökande efter manlighet eller vad det var. Spännande var det iaf att se Hulk Hogan, Macho Man Randy Savage, The Superfly, Jake the Snake Roberts och allt vad de hette.
Så, när det gjorts en spelfilm av Darren Aronovsky om en gammal avdankad brottare blev jag givetvis nyfiken. Dock så dröjde det över ett år innan jag fick tummen ur och såg The Wrestler. Mickey Rourkes gestaltning av Randy ”The Ram” Robinson är magnifik, och filmen skildrar ett gripande öde – och visar på brottningens baksida. Droger och förnedring är vardagsmat för denne man, som börjar bli till åren kommen. Han vet inget annat än att brottas, oavsett om det är i gymnastiksalar eller Madison Square Garden. När hans karriär kommer till ett definitivt stopp (eller borde göra det) i och med en hjärtinfarkt, så börjar han ompröva sitt liv och sina val. Han försöker knyta an till sin dotter som han inte haft kontakt med på många år. Men eftersom detta är en film av Aronovsky – så blir det inte bra: The Ram kan inte vara en vanlig människa.
Om spelfilmen om en gammal brottare är gripande och obehaglig så är det ändå inget mot verkligheten. I en dokumentär från 90-talet – Amerikansk Wrestling: Mattans Kungar skildras brottningens höjdpunkter och dess riktiga bottennapp. I filmen följer man med bakom kulisserna på WWF (World Wrestling Federation) och får se hur de riktiga superstjärnorna förbereder sig inför matcher, hur deras familjer lider av vad de gör och hur skadade de faktiskt blir. För även om jag visste att det mesta var fejk, så har en del av brottningen urartat i nån slags fakirteater där blod och smärta har blivit på riktigt. När misshandeln av Mick Foley i filmen blir för grov måste jag titta bort, för det går inte att fejka de öppna såren i hans hjässa till följd av att han får en stol slagen i huvudet gång efter annan – till publikens jubel. Man kan heller inte fejka det osammanhängande babblandet han får ur sig efter att ha fallit handlöst från hög höjd och slagit i huvudet. Wrestlingen är inte bara fejk.
Om Foleys smärta är fysisk så är Jake the Snake Roberts smärta mer känslomässig. Han harvar i den verkliga farmarligan, efter att ha varit en superstjärna inom sporten. Droger och krångliga familjeförhållanden har förstört hans liv. Om någon person är The Ram i verkligheten är det The Snake. Misslyckade relationer med sina barn, droger och en desperat kamp för att hålla sig kvar i rampljuset är saker man finner hos båda dessa sorgliga karaktärer. Jag anar att Aronovsky har sett den här dokumentären, innan han gjorde The Wrestler, för parallellerna är så uppenbara att det kan inte bara vara en slump. Och säga vad man vill, verkligheten överträffar dikten. Står man bara ut med våldet, så kan jag varmt rekommendera Mattans Kungar – det är en utmärkt dokumentär.
